”Din Mamma, Hjältinnan, Förlossnings-Tigrinnan”

Hej LillVännen som nu inte längre bor i Mammans mage, utan har kommit ut till oss!

Detta inlägg ska handla om hur det gick till när Du äntrade scenen, och anslöt dig till övriga familjen.

Som det redan har framgått i tidigare inlägg, så hade Du ingen större brådska med att göra entré, vilket föranledde oss till ett inbokat besök på förlossningen för att hålla krigsråd över hur vi skulle lyckas med operationen ”Befria barnet”.

Vi hade blivit ombedda att komma in tidigt på söndag morgon, för att köra lite CTG-kurvor och med hjälp av ultraljud tjuvkika in i din numera lite trånga boning, för att försäkra oss om att Du hade det bra. Kurvan såg väldigt bra ut, men precis innan vi var klara, sjuksköterskan stod t.o.m inne i rummet redo att frigöra Mamma från allt kablage, så fick Ni en rejäl bauta-sammandragning på över fem minuter, och i slutet av den så fick Du det lite kämpigt. Du återhämtade Dig snabbt, men det var ändå ett orostecken för såväl vårdpersonal som blivande föräldrar.
Ultraljudet gav ytterligare förklaring till varför Du fått kämpa lite. Fostervattennivån var rejält låg, vilket medför att långa sammandragningar kramade lilla Dig nog så hårt.

Barnläkaren ville hålla Dig och Mamma under noggrann uppsikt, så vi fick snällt lov att åter inställa oss på sjukhuset redan sent samma kväll för en ytterligare undersökning.

Inte så förvånade, så återupprepade sig historien igen den kvällen, en lång sammandragning gick hårt åt lilla Dig, och fostervattenmängden sjönk också från sin redan låga nivå.

Så vi blev tillåtna att spendera natten hemma, men skulle återkomma tidigt på måndagsmorgonen för undersökning och beslut hur vi skulle gå vidare. Även om vi såklart var något oroade över ditt hälsotillstånd så var det ju ändå ett rejält steg i rätt riktning, nu var Du inom räckhåll för oss, vilket verkligen kändes spännande.

Måndag kl 08:00 inställde vi oss igen, och nu kände vi verkligen att vi var på G. BB-väskan som under gårdagen fått bli kvar i bilen, fick nu hänga med in på sjukhuset. Undersökningen visade att fostervattnet hade minskat ännu mer, och barnläkaren sa att nu var det inte mycket att fundera på, vi skulle försöka assistera Mamma att komma igång med barnafödandet.

Så Mamma fick ett medel som påskyndade öppningsskedet, och det hjälpte även till att få mammas kropp att uppgradera sammandragningarna till ”riktiga” värkar. Jag måste flika in med att det var mången gång som CTG-kurvan gick i taket, men på din oerhört tappra Mamma vackra ansikte syntes det inte mycket. Vårdpersonalen frågade om det inte var en jobbig värk som passerade men din modiga mor sa allt som oftast att det bara kändes som en vanlig sammandragning.

Å så höll det på under stora delar av dagen: lite sammandragning och CTG-kurvor var 3:e timme, medan Du och Mammas livmoder arbetade i det dolda med att få ut dig ”ut ur landet”.

Klockan 19 var det som att allvaret infann sig på riktigt. Nu hade Mammas definition av känslan inombords gått från ”sammandragningar” till ”värkar”, något som alla tyckte var väldigt positivt. precis som vi hade önskat!

Å här började också den oerhörda prestation som jag starkt överväger att nominera Mamma till Bragdguldet för! Värk efter värk kom och gick, gick och kom, ofta var det inte mycket till vila alls mellan dem. Äntligen hade Du fattat galoppen!

Strax efter midnatt pekade mycket på att Du var nära förestående, Mamma var ”öppen” 8 cm och vi stod inför valet att ”tuta och köra” eller sova genom natten och fortsätta följande morgon. Självklart var det Mammas beslut. Å den Tuffingen var fast beslutsam om att nu skulle Du komma ut!

Mamma var så otroligt tapper den natten, Hjärtat! 12 hela timmar så genomled hon ditt utbrottsförsök, å på vilket sätt Hon gjorde det! Må hända att din Mamma är en kvinna med nätta proportioner och ett yttre som inte kan klassas som ”skräckinjagande” på något sätt, men jösses vilken beslutsamhet och mental hårdhet som visades finnas gömd i det vackra fodralet! Du var ju med där den natten, Hjärtat, så Du vet hur vi kämpade på.

Tyvärr så visade sig erat beundransvärda slit, inte vara mödan värd för från att det öppnat sig 8 cm, hände det inte mycket mer, än gjorde ont och sög musten ur er. Du hade hamnat lite snett och det gjorde det komplicerade allting till den grad att barnläkaren beslutade att Du nog skulle må bättre av att få komma ut ”inom 45 minuter”, vilket innebar genom ett kejsarsnitt.

Både jag och din fina Mamma var vid det här laget rätt så trötta, och såklart lite oroliga över en operation, men det kändes ändå som det enda rätta. Så Mamma pumpades full med bedövningsmedel, och jag fick klä ut mig till kirurg, innan vi raskt förflyttade oss till operationssalen.

Jag satt vid din Mamma, Oroskråkan´s huvudände bakom ett skynke medan personalen öppnade upp Mammas mage och lät Dig komma ut i livet.

Å det var det vackraste ljud jag någonsin hört, (det mest ”förlösande” skulle man också kunna säga), när Du redan på väg ut ur magen gav ifrån dig ett litet skri. Du fick komma upp till Mammas huvudände en snabbis för att säga hej, innan jag och barnmorskan lämnade rummet för en läkarundersökning av dig. Det var jättejobbigt att lämna din Mamma ensam där, men jag ville ju veta hur det var fatt med Dig också.

Åh, Älsklingen, Du var redan då så otroligt fin!

Stor och ståtlig, med en massa mörkt långt hår! Alldeles perfekt!
Vi mätte och vägde Dig, och jag fick symboliskt nog klippa av (eller snarare till) din navelsträng. Sen tvättade vi av dig, klädde på dig, svepte in dig i en filt och jag tog dig på armen och gick tillbaka in till Mamma.

HAN ÄR PERFEKT, ÄLSKLING!, sa jag till din älskade Mamma.

HELT PERFEKT, OCH HAN SER UT SOM OM HAN SKULLE PASSA ATT HETA HERMAN!

(Det var ett namn vi mer eller mindre bestämt oss för på förhand, förutsatt att Du skulle se ut som ”en Herman”).

Det gjorde Du, Älskling.

Välkommen vår Underbara Herman, välkommen!

Som vi har längtat efter detta! Våran alldeles lagomt långa, lagomt tjocka lille Herman. 54cm lång och 4145g tunga Guldklimp.

Puss och kram, vårt perfekta Kärleksbarn!